OCKUPANTEN SOM OFFER; Michel Warschawski, Röda Rummet NR2
- om Israel, motståndet och antisemitismen som vapen

 

När Israels ambassadör i Sverige, Zvi Mazel, i januari vandaliserade konstverket
"Snövit och sanningens vansinne" på en utställning i Stockholm så försvarade
han dådet bland annat med att installationen var "antisemitisk".
Israels regering använder alltmer systematiskt den anklagelsen mot den opinion
som är motståndare till dess ockupation och förtryck av palestinierna. Idag
talas alltmer om en "ny våg av antisemitism" i Europa, en debatt som också
börjat nå Sverige. I Frankrike har det i flera år pågått en propagandakampanj
riktad mot radikala vänsterkrafter som utmålas som antisemitiska.
Michel Warschawski, själv israel med judiskt ursprung men sedan länge aktiv i
protesterna mot Israels politik, blottlägger de falska grunderna till denna kampanj
och ställer frågor om den verkliga antisemitismen.

Ehud Schprinzak är före detta ordförande i det israeliska studentförbundet
i USA. För drygt tio år sedan hörde jag honom beskriva
den taktik som hans förbund använde i början av sjuttiotalet för att bemöta
den israeliska vänsterns avslöjanden om ockupationen av palestinska områden: "Problemet var
att de (antisionistiska aktivisterna) hade detaljerad information om allt som hände, de hade
gjort militärtjänst, de visste allt, till och med saker som vi inte kände till, om förstörda byar
till exempel. När vi kontrollerade, visade det sig att de hade rätt… Eftersom vi inte hade några
svar, beslöt vi att ställa mängder av frågor som inte hade något med saken att göra, för att vinna
tid. Det enda vi kunde göra var att försöka minska skadan…"1 När han berättade om sina erfarenheter
från USA, kunde Schprinzak inte dölja en viss förlägenhet över bristen på fair play i den tidens
politiska debatter.

GOEBBELS-OPERATION
Det var när jag läste de råd som en viss Roger Cukierman gav till Ariel Sharon i september
2001, som jag erinrade mig professor Schprinzaks förlägenhet. Ty i motsats till
Schprinzak generar sig inte Cukierman, som är ordförande för CRIF2 (en paraplyorganisation
för judiska organisationer i Frankrike) över valet av metoder. Han drar sig inte ens för att föreslå
att man ska "inrätta ett propagandaministerium, a lá Goebbels…"3
Hösten 2000 lanserades en mediekampanj mot vad som sades vara ett uppsving för antisemitismen
i Frankrike ( ja, i hela världen). Den mediekampanjen är den centrala axeln i den nya "Goebbels-metod"
som Roger Cukierman förespråkar. Kampanjen är noga uttänkt, planerad, samordnad och har ett mycket
precist syfte: att lägga beslag på debattutrymmet, så att ockupationens verklighet och förtrycket i de
ockuperade områdena trängs undan.

Under de senaste två åren har jag ofta upplevt samma sak. Konferenser dit jag inbjudits för att
tala om situationen på de ockuperade områdena har blivit till debattforum för att diskutera antisionism
och antisemitism eller ämnen som filmaren Claude Lanzmanns senaste artikel, det stundande åtalet mot
Daniel Mermet4 och så vidare. Efter två timmar har man talat om allt möjligt, utom om palestinierna. "Tala
om det som inte har med saken att göra, för att vinna tid",
det var Ehud Schprinzaks strategi redan för trettio år sedan. Det var när jag genomskådade den
manövern som jag bestämde mig för att på den här typen av möten vägra att svara på frågor
som inte hade direkt samband med situationen i Israel/Palestina.

Det betyder inte att man ska överge det slagfält som öppnats av herr Cukierman och den
handfull intellektuella som äter ur hans hand. Tvärtom, efter att ha undvikit debatter som bara
gått ut på att förhindra ett samtal om situationen i Israel/Palestina, måste vi gå rakt på sak
och granska deras anklagelser, vad de innebär och framförallt visa vilka skadliga effekter de får
just för att de riskerar att driva upp en ny våg av antisemitism i Frankrike. Vi måste tala om dem, av minst tre skäl:
först, därför att man aldrig talar för mycket om rasism (och således inte heller om antisemitism). Det är som
man säger i den judiska påskens aftonbön: "Ju mer man berättar desto mer må man prisas!"5

För det andra, därför att om man låter dessa självutnämnda språkrör för den judiska gemenskapen oemotsagda
utnyttja antisemitismen för att försvara den israeliska regeringens politik, innebär det att man låter dem å ena
sidan banalisera antisemitismen och smutsa ned dess offer, och å andra sidan förtala hundratusentals judar som
med fasa förkastar deras synsätt.

För det tredje, därför att dessa falska Israelvänners intellektuella terrorism och deras ständiga
hot om antisemitism-stämpling gör så uppenbar skada och skapar så mycket oro bland rättens
och rättvisans anhängare, antingen de är judar eller inte. Därför är det nödvändigt att
avslöja den cyniska manipulationen av begrepp hos detta gäng, vars skenbara styrka bara är ett
resultat av den fruktan som deras utpressningstaktik väcker.

VARFÖR NU?
Varför blev det nödvändigt, den där vintern 2000-2001, att mobilisera varenda en av dessa
intellektuella som producerar skönspråk snarare än idéer, pappersvändare som saknar publicitet,
anställda hos olika institutioner som söker sig nya kommersiella vägar? Varför blev det nödvändigt
att mobilisera dem alla i denna, vilseledande och lögnaktiga, avledningsmanöver om antisemitismen?
Helt enkelt därför att under dessa månader, mellan september 2000 och februari 2001, tycktes Israels sak
på förhand förlorad inför världsopinonen.

Bilderna av den lille Muhammad al-Duras dödskamp, bilderna av israeliska elitskyttar med
kikarsikten som skjuter mot unga stenkastare som man skjuter harar, av tiotals döda tonåringar,
samtidigt som palestinierna fortfarande endast i undantagsfall och oftast utan större
effekt använde (lätta) vapen - allt detta visade upp en israelisk stat som utan hämning använde
sin förkrossande militära överlägsenhet mot en civilbefolkning, som protesterade mot ett initiativ
- Sharons framträdande på moskéesplanaden i Jerusalem - vars oerhört provocerande karaktär
vid den tiden var uppenbar för alla. Den internationella allmänna opinionen visade
desto mer sympati för palestinierna, ju tydligare det blev att det officiella Israel på ett utmanande
sätt vände ryggen åt möjligheten av en förhandlingslösning på Israel-Palestina-frågan.
Samtidigt upprepade den palestinska ledningen ständigt att allt fortfarande var möjligt, bara de
israeliska ledarna skulle respektera de löften som Yitshak Rabin givit 1993 under Oslosamtalen.
Den israeliska avledningsmanövern gick bland annat ut på att gömma undan alla palestinska
deklarationer till stöd för de resultat som nåddes vid förhandlingarna i Taba (som genomfördes
med Clintons förslag som utgångpunkt) i februari 2001. Samtidigt valdes Ariel Sharon till premiärminister,
den man som under de sju senaste åren gjort avbrytande av Osloprocessen till sitt enda politiska program.

Det blev allt tydligare, att det erkännande principöverenskommelsen från 1993 gav åt
palestinierna inte längre gjorde det möjligt att använda de gamla antipalestinska argumenten.
Att den här gången låta fakta tala, lyfta fram den tydliga skillnaden i styrkeförhållanden, och det
samtidigt som palestinierna gått från att tillhöra kategorin "terrorister" till att bli "samtalspartner
för fred" - allt detta skulle, med rätta, ge palestinierna de godas roll och Israel huvudskulden
för det blod som gjutits och för att förhandlingarna strandat. Det gällde att till varje pris
undvika detta minfält. Därför var det nödvändigt att öppna en ny front, som skulle ha den
dubbla fördelen att avleda uppmärksamheten i den offentliga debatten, och att ge en ny mening
åt förödelsen i Palestina/Israel, så att rollerna som offer och bödel kunde kastas om.

BYTE AV ROLLER
Omkastningen av roller genomfördes i tre steg. Det första steget innebar att man tillvitade
palestinierna avsikten att gå till angrepp. Det skedde genom en plan som var desto farligare, i
och med att man under åratal lyckades dölja den bakom tal om fredsskapande och försoning. Det
blev självklart premiärminister Ehud Barak som fick äran av att under toppmötet i Camp David
i juli 2000 bakom förhandlingarnas kulisser ha "avslöjat" Yasser Arafats folkmordsplaner.
Bevis? Det behövdes inga, eftersom Ehud Barak försäkrade att han lagt fram "så generösa erbjudanden
som möjligt" och att dessa förkastats av den palestinske presidenten. Därefter använde man sig av enkel logik:
varför skulle Arafat ha avvisat så oerhört generösa erbjudanden ifall han inte redan, på förhand, uteslutit en
förhandlingslösning?

Slutsats: palestinierna har aldrig önskat att nå en verklig överenskommelse, utan
förbereder sig för att utplåna Israel. För Barak, eller snarare för hans propaganda, visade inte
fiaskot i Camp David hur stora hans illusioner och hans arrogans var, utan avslöjade istället
palestiniernas djävulska plan. Det andra steget innebär att gå till handling.
Det gäller att gå, från bevis om motståndarens avsikter, till bevis genom motståndarens handlingar
- även om det är handlingar som man provocerar fram. Efter att i tio veckor upprepat
att palestiniernas avsikt är att förgöra Israel, organiserade Barak och Sharon en provokation
på en plats där det oundvikligen skulle väcka vrede och folklig protest.

När unga palestinier, som förbittrats över de första dödsfallen som samma dag orsakats av
Sharons och hundratals polismäns "besök" på moskéesplanaden den 28:e september, kastar stenar
presenteras det omedelbart för den allmänna israeliska och internationella opinionen som
beviset för det man redan påstått: att palestinierna vill förgöra Israel, och då genom stenande.
Och, eftersom man vet att syftet är att förgöra Israel, är det inte grabbar med stenar - och då
och då polismän med gevär - som den israeliska armén möter utan en uråldrig fiende, rustad med
viljan att förgöra den judiska staten. Och mot en sådan fiende är givetvis allt tillåtet.
Kom ihåg: det är fortfarande mer än tre månader före den nya vågen av attentat, självmordsattentat
och andra, inne i Israel. Och ändå använder sig den israeliska armén av ett förfärande våld som orsakar
hundratals döda bland unga palestinier, för det mesta beväpnade med slangbågar.6 Repressalier mot
den israeliska civilbefolkningen blir den oundvikliga följden (och önskas följaktligen utan tvivel av vissa
kretsar inom den israeliska säkerhetsapparaten), med tanke på det oproportionerliga våld ockupationsarmén
använder och den förskräckande mängden obeväpnade offer. De attentaten kommer
att användas för att fullborda omkastningen av roller. Bilder av sönderslitna kroppar - i
Tel Aviv, i Afula eller i Jerusalem - bekräftar att offret, det är Israel. Offer för terrorismen, offer
för den eviga och irrationella viljan att massakrera judar. Det är inte längre ett ockuperat folk
som bekämpar en ockupationsarmé, utan Terrorismen som för ett utrotningskrig mot det
judiska folket. Ännu en gång ikläder sig israelerna offerrollen, rollen av ett offer som desperat
kämpar för överlevnad.

PALESTINSKA MONSTER
Vid det här stadiet i propagandakampanjen återstår
fortfarande en olöst fråga: varför handlar palestinierna som de gör? Varför avvisar de "de
mest generösa erbjudanden" och föredrar konfrontation, fast styrkeförhållandena är helt och
hållet till deras nackdel? Varför går de in i en ojämn strid som kostar hundratals tonåringar
livet? Varför väljer de en väg som innebär en reell fara att allt de uppnått under de senaste 20-
30 åren ska förstöras? Vid en första anblick finns det inget som helst förnuft i en sådan politik
eller ett sådant beteende.

Men irrationaliteten är just det som kännetecknar den arabiska kulturen, om vi ska tro på
ministern Shlomo Ben Ami när han i en bok bortförklarar fiaskot i Camp David.7 Hans chef,
Ehud Barak, talar mindre förfinat om den arabiska världen som en vild djungel som omger
staten Israel. På hösten 2000 framträder den rena rasismen, som då Sveriges drottning Silvia
uttalar den fruktansvärda anklagelsen mot de palestinska mödrarna; att de skickar sina barn i
döden, en anklagelse som förs vidare av en stor del av de europeiska och framförallt amerikanska
massmedia. Vissa judiska radiostationer i Frankrike anklagar Muhammad al-Duras far för
att ha dödat sin son (som alltså inte borde ha dött under France 2:s kameraöga) för att inte
mediaeffekten av hans sons förmodade död skulle gå förlorad. Monster, säger man … Och gentemot
monster är allt tillåtet.

En ännu mer elakartad men politiskt mindre felaktig form av den antipalestinska rasismen
består i att förklara palestiniernas handlingar med fanatism. I det fallet ses inte längre irrationaliteten
som något nedärvt, utan som resultatet av denna extrema politiska vilja, den antiisraeliska
fanatismen, som är så djup hos palestinierna att de är beredda att begå självmord, individuellt
och som samhälle, i kriget (jihad) mot den judiska staten. Terrorismen är alla fanatikers
förvridna kampmetod och de som använder den saknar juridiskt eller moraliskt skydd. Mot terrorismens
fanatiker är således allt tillåtet, och George W Bush har inte något att invända.

ANTISEMITISM SOM RASTER
Irrationalitet, fanatism, förklaringarna inskränker sig till beteendenivån. Det saknades fortfarande
ett "varför". Det är där som antisemitismen kommer in: konflikten Israel/Palestina är
inte längre ett fenomen i sig, utan uttrycket för ett tvåtusenårigt hat, mycket äldre än konflikten
med palestinierna och därför utan samband med den konflikten. Det var i en artikel av journalisten
Ari Shavit, som publicerades i oktober 2000 i dagstidningen Ha'aretz8 som denna perspektivförskjutning
på den palestinska kampen stadfästes. Den israeliske journalisten uppmanar där
sina pacifistiska vänner att göra "en hedervärd avbön" och erkänna att de varit helt vilseledda:
problemet är inte ockupationen och att palestiniernas rättigheter kränkts utan världens uråldriga
och eviga hat mot judarna. "Vi har glömt vår historia, hävdar Shavit, men den har hunnit
i fatt oss…" Så, Arafat, Titus9, Torquemada10, Hitler, samma strid: staten Israel är bara ännu
ett judiskt ghetto, belägrat av andra länder och tvingat att kämpa för sin överlevnad. Masada,
Warszawa, Tel Aviv - samma öde?

Med antisemitismen som raster blir allt enkelt: Yasser Arafats vägran i Camp David, de unga i
Intifadan som kastar stenar, attentaten, allt härrör det ur "goyims" eviga förföljelse av judarna.
Samma sak för övrigt med stödet från alla delar av världen till den palestinska saken. Se det inte
som en strävan efter rättvisa, som en parallell till stödet till Algeriets självständighetskamp, eller
till stödet till kampen mot apartheid i Sydafrika - se det som den gamla antisemitiska reflexen
som finns överallt.

SPRÅKLIG GLIDNING
I denna nya analys av konflikten Israel-Palestina framstår det inte längre som en politisk konflikt,
som handlar om sådant som kolonisation, självständighet, suveränitet, gränser och naturresurser,
utan som en etnisk och religiös konflikt, en del av den tvåtusenåriga historien om nationernas
judehat. Den analysen har den dubbla fördelen för de israeliska propagandisterna att den
gör israelerna till offer, samtidigt som den befriar dem från bördan att behöva förstå
Mellanösternkonfliktens politiska ram, liksom att finna någon annan lösning på den än våldet,
som ses som självförsvar inför hotet om utrotning.

På samma sätt som antisemiten ser judar överallt, upptäcker de som bekämpar "det nya judehatet"
antisemitismens spöke bakom varje beteende, uttalande, skapelse eller ståndpunkt som
besvärar dem. Vissa av dem lyckas med detta genom att använda sig av en ny logisk princip,
den semantiska glidningens lag. Enligt den principen behöver man inte uttala en åsikt om judarna
för att klassas som antisemit. Det räcker att uttrycka en negativ eller kritisk åsikt om någon
och eller någonting, som på ett eller annat sätt - i verkligheten eller i fantasin - skulle kunna ha
med judarna att göra. När man säger att "de israeliska arméenheternas avsiktliga mord på
civila utgör en krigsförbrytelse", uttrycker man inte en värdering - sann eller falsk - som grundas
på en erkänd princip inom krigsrätten, utan genom en språklig glidning säger man egentligen
att "judarna är krigsförbrytare" och följaktligen att "nazisternas judemord var berättigat". Det
är som om påståendet "jag tycker inte om Gefillte Fisch" i själva verket genom språklig
glidning skulle betyda "jag hatar ashkenaserjudar".

11
Det säger sig självt att genom att använda den här språkliga glidningen, eller ännu enklare
genom att på ett lämpligt sätt använda begreppet "omedvetet", kan man få vem som helst att säga
vad som helst. Det är därför som Daniel Mermet kan anklagas för "att urskulda nazisternas
brott" på grund av ett radioprogram som ändå bidrog till att fälla en naziförbrytare i domstol.
Allt detta påminner om stalinismens storhetstid, då man förstörde politiska fienders rykte genom
att använda det förfärliga ordet "objektivt". Igår var det Charles Tillon12 som "objektivt sett" var
en imperialistagent, idag är det Olivier Besancenot från LCR (Revolutionära kommunistiska
förbundet) och de grönas Noël Mamère, som "omedvetet" är antisemiter. Är det en slump
att det ofta är samma personer som utpekas? Inför denna charlatanism skulle man kunna
nöja sig med att säga, att ett antal av dessa personer som jagar omedvetna antisemiter redan
tidigare ägnat sig åt att lägga ut reaktionära dimridåer, och att vissa av dem sedan rätt länge
redan sjunkit ned i fullständig reaktionär förvirring. Men alla har inte gett sig in i medias och
universitetsvärldens pajaskonster eller i förvirring, eller till och med i rena kommersiella
företag. I detta brödraskap av propagandamakare finns det personer som man varken kan anklaga
för naivitet eller dåligt smält intellektualism. I likhet med CRIF:s ordförande är de professionella
propagandister, som inte tror ett ord av det de predikar, och som mer eller mindre diskret
skrattar åt de enfaldiga som skriver böcker om "det nya judehatet".

VÄNSTERN ÄR FIENDEN
Bakom den kampanj mot antisemitismen - som förs av CRIF, av vissa judiska radiostationer, av
tidningar av typen Informations juives, och i USA av B'nai B'rith13 och lobbygruppen Antidefamation
League - finns det politiska strömningar som inte har någonting att göra med
kampen mot antisemitismen. Det visas av flera händelser nyligen, vilka utgör en vändpunkt i
den propagandakampanj som drivs av vissa judiska institutioner i Frankrike.
Den franska pressen har i hög grad uppmärksammat det uttalande CRIF:s ordförande gjorde
under organisationens årliga middag och i närvaro av hela den franska politiska eliten. Cukierman
angrep då en "brun-röd-grön koalition" som sammansvetsas av en gemensam antisemitism.

Detta förtal skulle kunna ha varit ännu ett utfall från en person som så sent som strax efter
valet 21 april 2002 sade sig "förstå" rösten på Le Pen. Men Cukiermans uttalande är bara ett i
en lång rad av angrepp på vänstern, och enbart på vänstern, i namn av kamp mot antisemitismen.
I början av 2003 skedde ett flertal incidenter under demonstrationerna för fred. De blev förevändning
för en allmän politisk offensiv från politiska krafter som var fientliga till dessa
demonstrationer, en offensiv baserad på anklagelsen om antisemitism. De här attackerna togs
omedelbart upp av de mest moderata krafterna inom själva koalitionen mot kriget i Irak, vilka
sedan länge velat avgränsa sig från den mest radikala flygeln av rörelsen, och framförallt från
invandrargrupperna inom den.

En del av dessa incidenter gav starkt intryck av att vara provokationer. Det gällde till exempel
då två medlemmar i Hashomer Hatsair14 i april 2003 kom till ett förberedelsemöte i Berlin för
Europeiska sociala forumet, med mikrofon och kamera, med syfte att "avslöja" forumets antisemitism
genom att provocera deltagarna. De hade kommit med detta enda syfte, och följande dag
gick de ut med en kommuniké där de brännmärkte antisemitismen inom Europeiska sociala
forumet. De krävde att forumet, för att inte helt och hållet hamna i det antisemitiska lägret, skulle
"hålla ordning" i sina led, det vill säga kasta ut arabiska organisationer och solidaritetsrörelser
med Palestina.

Demonstrationer mot kriget, Europeiska sociala forumet, de gröna, LCR - det är vänstern,
särskilt den radikala vänstern, och enbart vänstern, som är måltavla för attackerna för dessa
strömningar som säger sig bekämpa antisemitism. När det gäller ledningarna för CRIF och
Radio J är det tyvärr ingen överraskning, eftersom de redan utvecklats till yttersta högernorganisationer
(inte enbart i Israel-Palestina-frågan). Men, även om man lyssnar på personer
som Alain Finkielkraut, Claude Lanzmann eller idéhistorikern Pierre-André Taguieff, får man
intrycket att den antisemitism som de ser överallt, finns enbart till vänster, givetvis hos araberna,
men också i antiglobaliseringsrörelserna och särskilt hos judar på vänsterkanten, mot vilka de
riktar den gamla anklagelsen om "självhat".15

Kort sagt, antisemitismen finns överallt, utom hos högern. Den gamla goda franska högern -
katolsk eller nationalistisk - tycks helt befriad från sitt antisemitiska förflutna. Det är i vart fall
det intryck man får av dessa vänsterintellektuellas totala tystnad om "det gamla Frankrikes"
antisemitism i deras skoningslösa process mot antisemitismen i Frankrike.

OHELIG ALLIANS
Hur ska man förklara den här besattheten av att avslöja antisemiten, som gömmer sig i varje
vänsteraktivist, och denna medbrottsliga tystnad om den verkliga antisemitism som alltid kännetecknat
den gamla franska högern, och som fortfarande utgör en del av dess ideologi och kultur?
Den verkliga fienden för Israels vänner - eller de som utger sig för att vara detta - tycks i själva
verket vara vänstern i högre grad än antisemitis men. Inom vänstern identifierar de - helt
korrekt - dem som försvarar palestiniernas rättigheter, det vill säga dem som fördömer Israels
kolonialistiska politik. Anklagelsen om antisemitism är ett sätt att bekämpa denna vänster
eller att få den moderata vänstern att avgränsa sig från den antikolonialistiska vänstern, för att
om möjligt kunna beröva den dess legitimitet och utesluta den från enhetsrörelser. För att slippa
klassas som antisemiter, pressas organisatörerna av antikrigsdemonstrationerna att utesluta
Palestinakommittéer, Mouvement immigration banlieue ("Invandrarrörelsen i förorterna") med
flera från sina led, och att tvinga yttersta vänsterns organisationer att ändra sina paroller.
Europeiska sociala forumet uppmanas att utesluta organisationer som kallar sig antisionister.
Socialistpartiet uppmanas att få Pascal Boniface16 att rätta sig in i ledet, alternativt att
utesluta honom.

I själva verket håller en ny allians på att växa fram mellan, å ena sidan, dem som försvarar
Israel villkorslöst, och som kan tänka sig att enas med djävulen själv för att tysta ned
Palestinafrågan och undergräva den Palestinavänliga vänstern, och, å andra sidan, politiska
grupper från högern eller den socialliberala vänstern. När det gäller de senare kan man misstänka
att de vill utnyttja Israelfrågan för att försvaga antiglobaliseringsrörelsen, eller åtminstone,
dess mest radikala delar. Det är en verklig ohelig allians, som förenas kring kampen mot
"det nya judehatet". Den har katastrofala effekter för den moderata - det vill säga, vänsterinriktade
- delen av den judiska folkgruppen i Frankrike. Denna ägnar allt mer tid åt att fördöma
vänstern och samarbetar allt mer systematiskt med högern inom folkgruppen.17 Den blir
allt mer isolerad från sina gamla allierade och vänner, vilket tas som bevis för att vänstern är
antisemitisk.

Inom "Israelvännernas" enhetsfront håller den judiska vänstern, det vill säga de som i egenskap
av judar, ja till och med i egenskap av sionister, tillhörde det breda vänsterlägret, på att försvinna
som en strömning med självständighet gentemot högern. Den blir alltmer kanonmat i det
krig som förs mot alla progressiva rörelser i Frankrike och i hela världen. Det mest slående
exemplet är att det saknas judiska (sionistiska) vänsterorganisationer i antikrigsrörelsen. En del
vill inte delta vid sidan av "antiisraeliska" krafter, men flertalet står utanför rörelsen därför att
de stöder kriget, enligt följande logik: USA bekämpar Irak, Irak har bombat och kommer
att bomba Israel, alltså är kriget mot Irak rättfärdigt. Den här ståndpunkten ingår i en ny politisk
filosofi för den sionistiska vänstern i Europa (en ståndpunkt som dock är traditionell inom
den sionistiska vänstern i Israel), en filosofi som håller sig till huvuddragen i George W Bushs
korståg mot "ondskans axelmakter".

TREFALDIGT ÖVERGREPP
Som vi nämnde i början av texten har Sharons propagandister lyckats göra talet om "civilisationernas krig"
och krig mellan religioner till den dominerande retoriken hos världens alla "Israelvänner". Staten Israel och
alla självutnämnda representanter för de "sanna" judarna
världen över har blivit en förtrupp i det imperialistiska korståget mot folken och i den nyliberala
omvandlingen - och de tar på sig denna roll fullt ut. På så sätt ställer de israelerna och judarna
i diasporan i motsättning inte enbart till den arabisk-muslimska världen, utan också till folklig
kamp över hela planeten för en rättvisare, mer solidarisk och mänskligare värld. I själva
verket begår de ett trefaldigt övergrepp mot de folkgrupper de säger sig företräda.

Först och framförallt, genom att provocera fram och överdriva antisemitismen, antingen de
gör det genom en kriminell blindhet, eller helt och hållet medvetet. Man talar mycket om - och
fördömer med rätta - attackerna mot judiska helgedomar eller mot judar som bär kippa,
antingen det sker i Belgien, Tyskland eller i Frankrike. Man talar däremot ogärna om tiotals
av fall av graffiti på moskéer, angrepp på gymnasister av arabiskt ursprung, ja till och med
rena hetsjakter, som den i Paris våren 2002, som ledde till att en poliskommissarie knivhöggs.
Inom vissa minoritetsströmningar i den judiska befolkningen i Europa finns det förespråkare av
rena pogromer mot araber och kretsar som hetsar till hat mot islam och muslimer (på samma
sätt som det finns grupper i Brooklyn som hetsar mot svarta). Det räcker att lyssna på "rabbinen"
Benni Lévys spyor mot Koranen i en av de judiska radiosändningarna i Paris "Men finns det
något som inte är förvridet i Koranen?" sade han18 (vilket förresten bekräftar att oavsett om
han utrustar sig med Maos lilla röda, Les Temps Modernes, eller kabbalaverket Zohar, oavsett
om han klär sig i Mao-krage eller stor svarta kippa, förblir Lévy ändå samma föraktliga person som
beskrevs av Hamon och Rotman i boken Génération).19 Borgmästaren i Créteil,
Laurent Cathala, ifrågasatte mycket träffande vissa judiska
ledare och intellektuella-somjagar- judehatare, när han sade att "genom att se fientlighet
överallt, riskerade man att utveckla den fientligheten".20

Den risken är särskilt stor i den delen av befolkningen som har arabiskt-muslimskt ursprung.
För, samtidigt som det pågår en kampanj som brännmärker eller i vilket förortsområde som
helst som antisemitisk, finns det en öronbedövande tystnad i media om det stora antalet antiarabiska
brott som begås i Frankrike, och Israels brott mot den palestinska befolkningen tonas ned. Men förutom
dem som leker med elden, finns det också brandmän som är pyromaner: det finns kretsar som helt cyniskt
blandar samman och identifierar den judiska befolkningen med den israeliska arméns krigsförbrytelser, genom
att ordna möten "till villkorslöst stöd för Israel" framför synagogorna. Det är inte naivitet, utan gisslantagande -
det rör sig om kretsar som utnyttjar det massiva europeiska fördömandet av antisemitismen för att försvara
en minst sagt diskutabel politisk sak. Filosofen och den oförtröttlige antirasistiske kämpen
Daniel Bensaid har uttryckt det på följande sätt: "I och med att språkrör
för judiska institutioner som utger sig för att tala för judarna i allmänhet, börjat agera som staten
Israels gränsvakter och omvandlat synagogorna till ambassadfilialer, kan man i själva verket frukta
att de bidrar till att omvandla den politiska kampen mot den israeliska
ockupationen till rasistiskt judehat… "21

Det andra övergreppet är att banalisera den verkliga antisemitismen, inte bara genom att slunga en så allvarlig
anklagelse mot handlingar som bara med svårighet kan beskrivas som antisemitiska, utan genom att gå till
rent förtal. Det gäller till exempel den planerade processen mot Daniel Mermet eller anklagelserna om antisemitism
mot CAPJPO (Coordination des appels pour une paix juste au Proche Orient, "Samordningen av upprop för en rättvis fred i Mellanöstern"), vars grundare och anhängare till sin majoritet utgörs av judar. När judiska elever på den internationella handelshögskolan ESSEC vill förbjuda en fotoutställning som handlar om de ockuperade områdena, därför att den använder
ordet "Västbanken" och inte "Judéen och Samarien" och framställer detta som ett led i kampen mot antisemitismen,
då antyder de i själva verket att användningen av ordet "Västbanken" betyder samma sak som "död åt judarna".
Finns det ett mer effektivt sätt att banalisera antisemitismen, ja till och med att rättfärdiga den?22

Eftersom ändamålen helgar alla medel för brandmännen som är pyromaner, uppfinner de
systematiskt och helt medvetet antisemitiska handlingar. I en lista över antisemitiska dåd i
rapporten "Antisemitiska incidenter i Stor-Parisområdet" 23 som Simon-Wisenthal-centret i
Europa lade fram till Unesco, fann man bland annat följande: "25 september 2002, Paris: Namnet
Israel ersatt av Palestina på en jordglob. 3 oktober 2002, Bagnolet: Bagnolet och
Shatila blir vänorter. Vägran att lyssna på den judiska befolkningen.
24 oktober 2002, Vélizy : Propalestinsk utställning i Chaville. 12 november 2002, Créteil:
Anti-israelisk propaganda i en tidskrift. 24 november 2002, Noisiel: Anti-israeliskt
flygblad sprids vid Salongen. 14 december 2002, Arcueil: Borgmästaren i
Arcueil på konferens med borgmästaren i Hebron. 2 maj 2002, Paris: Bagnolet ger ekonomiskt
bidrag till en propalestinsk organisation. Hur kan man efter detta bli förvånad över att
antalet inbillade angrepp på judar ökar? Det tredje övergreppet är att de utnyttjar anti-
semitismen och, framförallt, offren för judemorden i Europa, för propagandaändamål. Exempel
på det är när de kallar "färdplanen för fred" för "färdplanen till Auschwitz"24 eller när de vågar
anklaga Daniel Mermet för antisemitism för ett radioprogram, där han i själva verket avslöjade
en nazistisk förbrytare och bidrog till att han kunde ställas inför rätta. Det handlar om ett
verkligt helgerån, ett skändligt gravfridsbrott, som diskvalificerar alla som deltar i det från att
spela någon som helst roll i striden mot antisemitismen och mot alla andra former av rasism,
marginalisering och diskriminering.

MOTANGREPP
Om sådana aktörer som Jacques Tarnero (filosof och sociolog), Arno Klarsfeld (advokat) och
Guy Konopnicki (journalist) inte drevs vare sig av viljan att få opinionen att glömma palestiniernas
legitima rättigheter eller att driva ett korståg mot vänstern inom antiglobaliseringsrörelsen, utan av
en ärlig vilja att bekämpa antisemitismen, skulle deras första uppgift vara att bekämpa sekterismen
inom det egna lägret. Bara på så sätt skulle de kunna bromsa faran med sekterism på andra sidan.
Istället för att ständigt ifrågasätta "de hemliga och djupa drivkrafterna" hos sådana palestinska intellektuella
som Elias Sanbar, Leila Shahid, Mahmoud Darwish, den nyligen bortgångne Edward Said och många andra, vilka
ständigt utan eftergifter fördömer antisemitismen i "det arabiska lägret" och envetet bekämpar
revisionismen, borde dessa förmenta bekämpare av antisemitism räcka ut handen till dem
och agera som förbindelselänkar mellan progressiva arabiska röster och den judiska befolkningen.
De borde ha varit de första som offentliggjorde att en kampanj från arabiska intellektuellas sida mot
hållandet av en revisionistisk kongress i Beirut år 2001 rönte framgång.
Framförallt, borde de bestämt och offentligt ta avstånd från varje form av rasism, diskriminering
och kolonialism i Israel. Endast ett sådant avståndstagande kan ge ett moraliskt och inte
nationalistiskt rättfärdigande av deras fördömande av antisemitismen. Bara det kan bryta
den förvirring de islamska fundamentalisterna skapar genom att sätta likhetstecken mellan
jude, israel och kolonialist. Istället för att gjuta olja på elden, istället för
att gynna inskränkthet till den egna folkgruppen och rasistiska beteenden, är det av yttersta vikt
att föra en dialog, att diskutera, argumentera, försöka övertyga. Ett sådant arbete är nödvändigt,
men det är bara möjligt på basen av konsekvent och universell etisk och politisk ståndpunkt,
det vill säga på basen av rättens princip. Varje "undantagshållning", varje tendens att, av
ett eller annat skäl, hos sig själv tolerera det man förkastar hos andra, gör dialogen omöjlig.
Sedan ett år är vi några tiotal israeler, fransmän av judiskt ursprung, fransmän av arabiskt
ursprung och palestinier som tillsammans arbetar för att stoppa avvikelser och förvirringar,
manipulationer och utnyttjanden, särskilt i de invandrartäta bostadsområdena.25 Effekten av
ett sådant arbete är mycket begränsad inom den judiska befolkningen, men den är mycket påtaglig
inom Europas arabisk-muslimska befolkningar, särskilt bland de unga. Den överväldigande majoriteten
av ungdomen är inte rasistisk, utan tvärtom öppen för ett verkligt judiskt-arabiskt samarbete, förutsatt
att det baserar sig på principer om lika rättigheter för alla och om en rättvis fred.

Men är detta vad de som svingar fanan i kampen mot antisemitismen och gör den till ett spjut
mot sina politiska fiender önskar? Är de intresserade av en gemensam, judisk-arabisk kamp
mot alla former av diskriminering, rasism, marginalisering och utplundring, i Frankrike lika väl
som i Israel-Palestina? Det är mer än befogat att betvivla det. För en sådan strid skulle tvinga dem
att ställa sig på samma sida som palestinierna som kämpar för sina rättigheter, på samma sida
som det irakiska folket, som offren för den nyliberala globaliseringen och för USA:s imperialistiska krig.

Kampen mot antisemitismen kommer att fortsätta att vara en uppgift för antirasister och antikolonialister
av alla nationaliteter. De svek inte i det förra seklets stora strider, och de kommer att förbli såväl judarnas
som arabernas bästa försvarare i framtidens kamp.
Ur antologin Antisémitism: l´íntolerable chantage (ung "Antisemitism - den oacceptabla
utpressningen"). La Découverte, Paris 2003

Översättning: Maria Sundvall

OCKUPANTEN SOM OFFER

Artikelförfattaren, Michel Warschawski, är israelisk-judisk antikolonial
aktivist, bosatt i Jerusalem. En av grundarna till och ledare för den israelisk/palestinska organisationen
Alternative Information Center, AIC, (www.alternativenews.org) Författare till
flera böcker, senast självbiografin Sur la Frontière (2002)

NOTER
1. Citerad i Eran Turbiners film Rencontres interdites, 2001.
2. Conseil Représentatif des Institutions Juives en France.
3. Ha'aretz, 26 september 2001.
4. Daniel Mermet, radiojournalist, programledare för ett samhällsprogram
på radiostationen France Inter. Stämdes vid två tillfällen
2001-2002 inför rätta, på initiativ av fram för allt judiska organisationer
i Frankrike. Första gången var anklagelsen antisemitism,
därför att programmet hade kritiserat den israeliska regeringens
politik. Andra gången anklagades han för att "uppmuntra till
rashat", därför att han återutsänt äldre intervjuer med den före
detta Auschwitz-läkaren Hans Münch. Denne hade frikänts i rättegångar
efter kriget, men tack vare Mermets radioprogram kunde
Münch åter ställas inför rätta och fällas. - Mermet blev frikänd i
bägge rättegångarna. Ö.a.
5. Hagada shel Pesach, Judiska församlingen, Stockholm, 1983,
s.27.
6. Se Michel Warschawski, A tombeau ouvert, La Fabrique, Paris,
s.12.
7. Shlomo Ben Ami, Quel avenir pour Israël?, Hachette, Paris, 2002.
8. Ari Shavit, "Arrêtons l'extasie d'Oslo", publicerad på franska i
Courrier International, 19 oktober 2000.
9. Titus (39-81 evt), romersk kejsare, ledde belägringen och stormningen
av Jerusalem år 70. Ö.a.
10. Tomás de Torquemada (1420-98), kastiliansk storinkvisitor,
ledde förföljelserna av judarna. Ö.a.
11. Ashkenaserjudar, beteckning för den judiska befolkningen i
Central- och Östeuropa. Från Ashkenaz, medeltida judisk beteckning
för Tyskland. Ö.a.
12. Charles Tillon, (1897-1993), deltog 1919 i myteri inom franska
flottan som stoppade fransk intervention mot bolsjevikrevolutionen
i Ryssland, gick med i kommunistpartet, deltog mycket aktivt
i motståndsrörelsen under kriget. Blev offer för utrensningar i
kommunistpartiet och uteslöts 1952. Ö.a.
13. "Förbundets söner", världens äldsta och största judiska filantropiska
organisation, grundad 1843. Ö.a.
14. Hashomer Hatsair, sionistisk ungdomsrörelse och kolonisationsrörelse,
knuten till Mapam (vänstersionistiskt parti), som
bland annat upprättat bosättningar i Golan och i Sinai. Rörelsen
har marginaliserats i Israel, och dess anhängare i Europa och
Latinamerika fokuserar helt - i den mån de fortfarande finns
kvar - på det villkorslösa stödet till Israel, särskilt i polemik med
kritiker från vänster.
15. Självhat: begrepp som utvecklades i Tyskland mot slutet av
1800-talet, för att beskriva en del assimilerade judars förakt
gentemot sina tidigare trosbröder.
16. Pascal Boniface, föreståndare för Institut de recherches internationales
et stratégiques (IRIS, "Institutet för internationella och
strategiska studier"), angreps för uttalanden där han varnade för
polariseringen mellan judiska och arabiska befolkningsgrupper.
Anklagades för antisemitism av bl a Israels ambassadör, William
Goldnagel från Avocats sans frontières och judiska journalistföreningen
i Frankrike. Ö.a. - Pascal Boniface, Est-il permis de critiquer
Israël?
17. Trots att det finns ett överflöd av kommunikéer, artiklar och uttalanden
som fördömer palestiniernas "illdåd", är det nästan
omöjligt att finna offentliga kommunikéer från Amis de la Paix
Maintenant, från Bernard Lazare-cirkeln eller från Hashomer
Hatsair som fördömer den israeliska arméns övergrepp. Man kan
till och med ibland återfinna dessa organisationer i demonstrationer
som organiseras av CRIF och Betar (en sionistisk ungdomsorganisation)
tillsammans med Ligue de défense juive ("Judiska
försvarsförbundet"), en terroristisk och fascistisk organisation
som är förbjuden i Israel, vilket för övrigt inte skyddar dem mot
attacker från fascistiska judar.
18. "L'Autre Rive", radio RCJ, maj 2003.
19. Bernard-Henri Lévy, f 1948, fransk filosof och författare. Under
68-uppsvinget Kinainspirerad kommunist, på 80-talet en av de
så kallade nya franska filosoferna som kritiserade marxismen.
Ö.a. - Hervé Hamon, Patrick Rotman, Génération, del 1, Seuil,
Paris, 1998, s.269-285, 571-590.
20. Marianne, 28 januari 2002.
21. Se ovan.
22. Se hemsida www.proche-orient.info, 26 maj 2003.
23. Centre Simon-Wisenthal-Europé, Antisemitic Incidents in the
Greater Paris Region 1 January 2002-31 March 2003, sammanställt
av dr Shimon Samuels, redigerad och översatt av Leticia
Fereira, UNESCO.
24. Se "Les pacifistes israéliens manifestent mais dépriment, Le
Monde 31 maj 2003.
25. ATMF (Föreningen för arbetare från Maghreb i Frankrike) och UJFP
(Judiska franska förbundet för fred) skickade en gemensam kommission
till Palestina/Israel och driver efter det en kampanj tillsammans
i Frankrike, särskilt i bostadsområden med en stor
befolkning av arabiskt ursprung, mot den etniska splittringen i
konflikten Israel-Palestina, mot nationellt inskränkta attityder
inom respektive folkgrupper i Frankrike, till försvar för "rätten att
leva tillsammans, här lika väl som där".